Haha jag förstår att ni alla har väntat på denna uppdattering. Mamma och Leo vet redan om en del, men nu ska jag försöka förklara för er om vad jag går igenom varje dag!
Som sagt så jobbar jag som nanny till 6 ungar (apor). Jag börjar kl 05.45 varje morgon då jag packar deras väskor inför skidskolan (ajajajaj det får jag inte säga då blir dom förbannade, Alpin coaching heter det, inte skischool!!!!!!!). Att packa väskorna låter som en enkel uppgift, men när det gäller att packa väskorna för 6 ungar, som ska ha pjäxor, vantar, halsduk, vantar, matlåda, vatten, hjälm googles så är det rätt många moment och delar man måste komma ihåg. Jag håller mig i garaget när jag packar för det är omöjligt att vara omkring ungarna när jag gör detta. När jag sedan har gjort detta så går jag direkt in i kaoset. 6 ungar liggandes på golvet och en stackars filippinare som sitter och försöker få på dessa ungar kläderna. Det tar ca 45 min för att ta på ungarna kläderna och att få dom att borsta tänderna. Jag har aldrig varit så förbannad i hela mitt liv och jag har aldrig haft ungar som har skrikit så många fula ord. Det är heeeeelt sjukt! Efter vi har fått på ungarna kläderna så är fort som fasen in i bilen innan vi hinner tappa bort ungarna i det gigantiska huset. I bilen är det skrik och slagsmål på samma gång som dom har sin frukost. Efter ca en halvtimme har dom fått på sig säkerhetsbältet så vi kan köra. För att få lite tyst på dom sätter vi på en film och det hjälper tack och lov. De 30 min som det tar att åka upp till Cardrona är den lugnaste stunden på hela dagen!
Väl uppe i Cardrona brakar helvetet lös igen. Dessa ungar använder samma rum som alla som jobbar uppe på Cardrona så vi packar upp deras väskor i ett litet litet rum med redan 15 personer innuti, så det är trångt. Där inne i det lilla lilla rummet ska vi (när jag säger vi så menar jag jag och Felicity, den stackars mamman) försöka få på ungarna deras pjäxor, jag har gett upp när det kommer till det så Felicity gör det och när hon fått på pjäxorna så skickar hon ungarna till mig så jag kan klä på dom hjälm, jacka och vantar. Vilket låter som en enkel uppgift, det är det INTE! Det är bråttom dessutom, så det är stressigt. När en unge fått på sig sina saker så skickar vi ut dom genom dörren för att gå till skidskolan, tror ni dom går till skidskolan? NEJ! Så när alla ungarna har fått på sig kläderna så får jag springa runt för att hitta dom för att kunna LEDA dom till skidskolan. När alla ungarna är uppradade på skidskolan går jag hämtar deras skidor, tack och lov så bär de två äldsta ungarna sina egna skidor och stavar men de andra gör det inte! Många frågar mig varför jag bär deras saker, jag säger bara "du hade gjort det samma om du hade hand om dessa apor" och det är faktiskt så, jag orkar inte ta diskussionen för det är helt omöjligt att vinna. Dessa ungar är 5,6,7,9,11 och 12 år och dom är dom kaxigaste och taskigaste ungar jag har träffat. 9 åringen är den svåraste, jag pratar knappt med henne längre. Hon kan slänga ner sina skidor på marken och säga "Josi, carry my skies". Jag kollar bara på henne och skrattar och går vidare, det är inga tack, inga snälla, inga snälla ord. Jag tror jag är den 55 nannyn (helt seriöst) som dom har haft i sina korta liv. Mamman pratar knappt med dom, hon skickar dom till skidskola för att hon inte orkar med dom. Pappan är i Singapore och tjänar miljoner och skickar hem det till mamman som använder det för att skämma bort sina ungar. De har aldrig fått ett nej i hela sitt liv, tills Josse blev nanny. Äntligen börjar dom (ibland) säga snälla, tack och bete sig som normala ungar (undantag 9 och 12 åringen dom är hopplösa). Det fungerar inte att skrika på dom, för dom är så vana vid det, det enda som funkar är att total ignorera dom och säga att jag inte kommer hjälpa dom med någonting innan dom skärper sig. Alltså jag kan inte förklara hur dessa ungar är! Det är sanslöst. Alla i hela Wanaka vet vilka dom här ungarna är och avskyr dom.
Om man säger nej till någon av dom så lägger dom sig på marken och skriker, till och med 12 åringen. Mamman ger självklart dom precis det dom vill för att få dom att vara tysta men jag skiter fullständigt i om dom skriker och går bara därifrån. De kissar på sig, bajsar på sig och behandlar allt och alla runt omkring dom som slavar. 5 åringen säger efter frukosten "now you gonna brush my teeth".
NÅVÄL när jag äntligen har fått dom alla till skidskola och pratat med skidläraren om vad planen är för idag så säger vi alla hejdå. Skidläraren ger mig en panikblick som säger "snälla lämna inte ungarna med mig" och jag vet precis vad han känner. NU är jag fri i 5 timmar, så då möter jag upp kompisarna och åker snowboard och försöker få upp humöret från att vara förbannad.
Kl 14.15 möts vi upp på samma ställe som när jag lämnade dom och nu är ungarna trötta och hungriga, en väldigt härlig kombination för mig som ska få alla till omklädningsrummet och få av dom alla kläder, sen packa ner allt och sedan in i bilen. Det är näst intill OMÖJLIGT! Men vi lyckas varje dag efter många bråk, mycket skrik och mycket talandes till mig själv "räkna till 10 Josefin, du klarar det". Väl inne i bilen får dom sin mat och en film sätts igång och HALELUJA moment när dom äntligen HÅLLER KÄFTEN! Förlåt jag behövde verkligen säga det. Jag har inte en enda gång sagt fula ord till dom, om jag hade sagt allt som jag skriker i huvudet så hade jag nog fått sparken för längesen men jag har lovat mig själv att hålla det inom mig. Mamman och ungarna håller det däremot inte inne, de skriker de värsta saker ni kan tänka er till varandra, även 5 och 6 åringarna. De 30 minuterna i bilen vill man ska vara föralltid men så är det INTE! När vi parkerar så springer ungarna in i huset och den stackars fillipinaren har nu uppgiften att få av dom kläderna och in i duschen. Mamman går lugnt och sansat in i huset för att göra något väldigt "viktigt" som inte kan vänta. Jag packar upp alla väskor, drar ut alla innersulor i pjäxorna och hänger allt på tork eller lägger det i tvättmaskinen. När allt är klart så går jag in i kaoset. Först och främst måste man gå runt i hela huset för att hitta deras använda kläder som är slängda ÖVERALLT! Det läggs sedan i tvätten för att användas dagen efter. Efter det lägger jag fram kläderna som dom ska använda imorgon, allt på rad för annars fattar inte ungarna vilka kläder som är vilkas och blir förbannade. När alla ungarna är duschade och satt på sig pyamas (sätter på sig pyamas varje dag kl 5) ingen lek, ingen familjemiddag, inget skoj utan bara följa schemat. Dessa ungar åker skidor 6 timmar om dagen 5 dagar i veckan. 5 och 6 åringarna somnar i liften och nästan åkandes på söndagar. De är sönderkörda. På torsdagar och lördagar har dom en personlig tränare som dom går och tränar med i 2 timmar EFTER 6 timmars av skidåkning. De går inte i skolan, de har hemstudier i 2 timmar på måndagar och tisdagar. Jag har aldrig sett mamma sitta ner och äta eller prata med sina ungar. Hon gosar och är gullig, men endast när dom gråter för att dom har "trillat" eller för att någon av syskonen har slagit den andra. Helt seriöst om detta hade varit i Sverige så hade denna familj behövt ha hjälp av socialen.
NU är min dag färdig, tror jag. Nej då ska mamman ta en dusch. Ungarna klarar sig inte själva, de skulle nog slå ihjäl varandra. Så jag måste stanna så att mamman kan ta en 30 min lång dusch. Nu frågar ni säkert "varför gör du detta josefin?" Jag tjänar massvis! Jag tjänar lika mycket varje dag som jag gör normalt i veckan på den indiska restaurangen. Ja, det är jobbigt, speciellt första dagen, men andra dagen så är man som ett spöke, man behandlar dom inte som ungar, man stänger öronen och bara stressar igenom allt. Jag måste ju dock säga att den 11 åriga dottern, Zac, hon är faktiskt väldigt bra om man jämnför med hennes syskon. Utan henne hade jag nog inte klarat av detta jobb. Hon kan man prata, skratta och krama, precis som man ska kunna göra med barn i den åldern. De andra har jag aldrig kramat eller skrattat med. Det är helt sjukt!!!
Jag kommer ihåg när jag var liten och hade barnvakt, när jag hade barnvakten Jenny t.ex. Hon var den häftigaste och coolaste personen jag visste. Jag skulle aldrig kunna säga emot henne eller vara uppkäftig. För mig var det det bästa som fanns när Leo eller Jenny kom för att ta hand om mig när mamma jobbade natt. För dessa ungar är jag bara EN av alla deras nanny. Det är hemskt att se det!
Nu slutar jag och kan äntligen sätta mig i min gigantiska Range Rover och köra hem och berätta om min dag för Tristan som bara skrattar och gör mig på gott humör. Skratta är faktiskt det enda du kan göra, det är skrattretande. Vi har börjat likna familjen med "The muppet show". Jag fick detta jobb från min kompis Linda som har varit nanny i 2 månader för denna familjen (hur i hela friden klarade hon det?). Hon åker hem till Sverige om 2 veckor och klarade in göra de sista 3 veckorna så jag sa "Jag tar det, hur svårt kan det vara att ta hand om ungar?" .............................. Jag förstår nu vad Linda menade när hon sa "bara så att du vet så är det inte normala ungar, det är sjukligt".
Nu ska ni inte tro att jag mår dåligt från detta jobb, det är ingen fara! Det är bara att hålla allt ute, ta inget personligt och bara le istället för att skrika, vara hård som sten och inte ge vika för skrik och fula ord. Jag kommer vara världens bästa barnvakt hädanefter haha!
ÅH jag måste berätta detta, det händer så många sjuka saker men dessa två håller topplistan. Den första är rätt hemsk men tack och lov gick allt bra. Det var för 5 dagar sedan, jag hade precis lämnat ungarna till skidskolan och satte mig i soffan för att slappna av lite och lyssna på Jack Johnson och rensa huvudet. Då ringer telefonen och en skidpatrull säger att Saul, 5 åringen, har trillat ner från en lift. Så jag hoppade i alla kläder precis som en brandman och körde störtlopp ner till liften och där ligger lilla Saul i en skoter med stödkrage, han har trillat ner för 4-5 meter men helt oskadd, inte en skråma. Felicity däremot har svimmat och ligger inne i sjukstugan. Skidskolan avbryts för alla och jag måste hitta de 5 andra ungarna som nu är galnare än vanligt och packa och få alla ungarna under kontroll. OMÖJLIGT! Felicity och Saul åker ambulans ner utan att jag vet det så efter några timmar av kaos har jag äntligen fått in alla förbannande och skrikandes ungar i bilen och kör hem dom. Väl hemma i huset är deras kusiner oväntat där, JAAAAA ännu mera ungar. Så nu har jag 10 ungar att ta hand om. Dock är dessa ungar normala men i sällskap med aporna blir alla apor. Tack och hej nu går jag hem tänkte jag men inte! Det blev en sen kväll.
Den andra är rätt kul, ett bevis på hur knasig denna familjen är. Det var i förrgår när vi hade varit på skidtävling och efteråt åkte vi till prisutdelningen med 300 ungar. JAG VILL ALDRIG HA BARN! Skoja men uuuush! När vi skulle åka hem så ville kompisar följa med hit och dit och allt var kaos men tillslut får vi in dom alla i bilen och åker hem. Väl hemma är kusinerna redan hemma, de körde en bil med Jet, 6 åringen och kusinerna. Inga konstigheter med det än så länge. Jag sitter inne i garaget och packar upp och ungarna bråkar och slåss utanför huset men jag orkar inte gå ut, när det finns 3 andra vuxna runt omkring så känner inte jag att det är min uppgift att säga till ungarna. Inte fören 1 och en halv timme senare när jag ska försöka hitta Sauls jacka så kommer Felicitys syster in i köket och säger till Felicity "Where is Saul?" Felicity säger skrattandes "He's probably out playin" för att sedan sluta skratta och säga "F*CK". Hon kollar i panik på mig och skriker "I FORGOT SAUL". Som tur var så har en av deras vänner tagit med honom hem för att leka med deras son..... Jag måste springa till toan för att inte skratta inför henne. Haha alltså det är ett lusthus!!! Jag har så många nya historier varje dag när jag kommer hem och Tristan tycker det är så kul att lyssna!
SÅÅÅÅ! Nu fick ni en novell att läsa, hoppas ni är nöjda! Nu har jag kramp i fingrarna! Är ledig imorgon också, tack och lov och sedan jobbar jag konstant i 12 dagar....
Skriver snart igen när jag har massa nya historier att dela med mig av! Kramar
